Mundus Inversus

2015-07-31
09:21:55

39.

Jag vill gärna vara öppen om mina psykiska problem här hemma, men hur ska man göra när ens syskon också har det jobbigt med psykisk ohälsa och de flesta koncentrerar sig på just dem? Jag har alltid varit i skuggan av dem.
Även om jag försöker, så går det inte. Jag försöker prata, försöker förklara, men hur gör man ens?
Hur gör man utan att såra sina nära?

Har ni någonsin sett blicken av en mor som inte orkar mer, som får handskas med sina barn med psykiska sjukdomar?
Vet ni hur ont det gör i en att se det?


De senaste dagarna har varit skit. Bara skit.
Jag tog kontakt med min läkare, och vi sänkte dosen på min medicin, vilket lär innebära att mina röster kommer bli starkare så småningom igen. Vi får se, jag kanske får en annan medicin.
Otroligt nog fick jag läkartid också, men jag misstänker att det beror på de mer allvarliga biverkningar av medicinen. Dvs, livslusten som bortblåst. Och lite annat.
Så nästa vecka ska jag dit. Men jag vet inte alls vad jag ska säga?
Det mesta har jag sagt när min läkare ringde. Fast jag kanske får utveckla lite, beskriva mer? Jag vet inte.
Min skalle är så tom, samtidigt som tankarna bara springer från den ena till den andra tanken. Det ger en känsla av tomhet, jag hinner inte uppfatta vad jag ens tänker liksom.

Igår har jag skrivit i min jobbiga skriva-av-sig-dagboken. Läste i den lite också.
Tycker ändå det är rätt intressant att kolla i den ibland, även om det gör ont vissa gånger.
Den har jag haft i 3 år. Skriver inte ofta, men bara när det verkligen är kris typ. Det har alltid varit stor hjälp att kunna få skriva av sig.
Och jag uppskattar att det finns personer i mitt liv som orkar vara stöd, där jag kan skriva/prata av mig till dem. Otroligt hur mycket skillnad en människa i ens liv kan göra.


Och tillbaka till läkarsamtalet som komma skall - jag borde verkligen skriva ner saker jag vill ha sagt. Men frågan är bara, vad vill jag ens säga?
Hur mycket jag inte vill leva? Att de rösterna som finns kvar skriker "hoppa ut" så fort jag är nära ett fönster på nån högre våning?
Att jag känner mig ensam, även fast det finns några få personer jag fortfarande pratar med? Jag vet inte.
För att, på ett sätt mår jag lite bättre med medicinen. På ett annat sätt är det bara skit.
Det har blivit bättre med paranoian, jag har rullgardinen uppe - och är den nere så är det mest för att jag tycker om när det är mörkt inne på mitt rum - jag känner mig inte lika iakttagen. Visst känns det som att någon hela tiden ser mig, men det känns inte lika mycket i alla fall.
Mina plötsliga tankar om att någon försöker förgifta mig är borta också. Nu känns det mest bara löjligt. Så jag kanske är på bättringsvägen ändå? Och säkert bara för att hamna på botten snart igen... fast om jag får rätt medicin så kanske det blir helt okej? Liksom, hanterbart?

Samtidigt, med medicinen jag har, har jag blivit så deprimerad. Jag känner inte att livet är värt att leva. Och så ska det nog inte riktigt vara.
Men jag hoppas att det kanske finns en annan medicin som kan hjälpa, utan såna jobbiga biverkningar?

Rösten/personen i mitt huvud som har funnits där i så många år nu, som jag så ogärna pratar om, har typ försvunnit. Men det kan lika gärna vara som vanligt, att han kommer tillbaka. Det gör han alltid, på något sätt. Jag kommer inte ens ihåg första gången jag hörde honom, men han har skrämt mig ett antal gånger.
Vissa saker går inte att glömma bara. Men det har inte alltid varit bara sådär jobbigt och läskigt. Han har bl a nynnat för mig när jag mådde dåligt pga vissa personer.
Efter så många år blir man så van vid det också.
Och eftersom han har varit så stark i så många år, och funnits där, så har han faktiskt fått ett namn. Och tja, man märker på rösten att det är en han också...


"29 maj 2013

Bilder, oönskade, tränger sig in framför ögonen. Varför vill Francis så gärna att jag dör?
Jag kanske förtjänar det? Säkert. Jag orkar inte mer.
Och vem fan är Francis egentligen, när kom han och varifrån? Hjälp, någon?
BRYR SIG NÅGON ENS?"

"1 december 2014

Francis är tillbaka.
Jag önskar bara han kunde sjunga eller i alla fall nynna för mig. Men han får mig bara att falla tillbaka...
No one knows."

Några utdrag om F. ^
Tyvärr har jag inget om honom från tidigare år tror jag, dvs om jag inte hittar nån gammal blogg.

Och nu är han borta.

 

Annars har jag en rätt bra beskrivning på hur jag känner just nu, från 26te augusti 2011.
"Jag känner att jag inte känner. Död. Blä. Jag mår bara blä."


Med det avslutar jag inlägget, det tog ändå över en timme att få ihop och nu fryser jag och behöver mer kaffe.
Om en timme ska vi till Västerås, jag kanske kan hitta något fint för mig själv...? Fast jag tvivlar, vi ska köpa takgrejer.

2015-07-29
22:13:59

38.

Tomheten gör nästan ont.

I just detta nu gör allting så satans ont. Det är obeskrivligt.
Jag fick i alla fall tid till min psykiater nästa vecka, och fick sänka dosen på medicinen då jag misstänkte att jag blev så mycket deprimerad efter höjningen.
Självmordstankarna är påträngande, och rösterna säger bara åt mig att hoppa ut genom fönstret.
Jag vet att jag är så mycket starkare än såhär, men just nu är det svårt. Det är svårt att se varför jag ska fortsätta leva?
Jag är sådär hopplöst värdelös. Vad ska man med mig till, liksom?

Jag hoppas att läkaren säger något vettigt. Att han kan hjälpa på något sätt. Men jag tvivlar lite.
Fast i och med att mina självmordstankar är så jobbiga och jag inte riktigt litar på mig själv så kanske något blir gjort? Kanske...?
Men vad i såna fall?


Just nu vill jag bara somna och aldrig vakna igen.

2015-07-26
17:01:21

37.

Det är inte mycket som händer, egentligen. Det enda jag känner är hur jag stegvis tappar livslusten helt. 
För att ärligt talat, varför ska jag finnas? 
Det går inte att beskriva känslan. Jag känner mig tom. Känner att det inte finns mer än så här i livet. Det kanske gör det, men jag känner inte det. Jag känner ingen lust att fortsätta. Det är jobbigt att känna så, för jag vill egentligen inte dö heller. What to do.
 
Önskar bara jag hade någon att prata med. Bara få ur mig allting, som jag gör på bloggen. Men det kommer inte att hända. Sorgligt nog.