Mundus Inversus

2015-07-31
09:21:55

39.

Jag vill gärna vara öppen om mina psykiska problem här hemma, men hur ska man göra när ens syskon också har det jobbigt med psykisk ohälsa och de flesta koncentrerar sig på just dem? Jag har alltid varit i skuggan av dem.
Även om jag försöker, så går det inte. Jag försöker prata, försöker förklara, men hur gör man ens?
Hur gör man utan att såra sina nära?

Har ni någonsin sett blicken av en mor som inte orkar mer, som får handskas med sina barn med psykiska sjukdomar?
Vet ni hur ont det gör i en att se det?


De senaste dagarna har varit skit. Bara skit.
Jag tog kontakt med min läkare, och vi sänkte dosen på min medicin, vilket lär innebära att mina röster kommer bli starkare så småningom igen. Vi får se, jag kanske får en annan medicin.
Otroligt nog fick jag läkartid också, men jag misstänker att det beror på de mer allvarliga biverkningar av medicinen. Dvs, livslusten som bortblåst. Och lite annat.
Så nästa vecka ska jag dit. Men jag vet inte alls vad jag ska säga?
Det mesta har jag sagt när min läkare ringde. Fast jag kanske får utveckla lite, beskriva mer? Jag vet inte.
Min skalle är så tom, samtidigt som tankarna bara springer från den ena till den andra tanken. Det ger en känsla av tomhet, jag hinner inte uppfatta vad jag ens tänker liksom.

Igår har jag skrivit i min jobbiga skriva-av-sig-dagboken. Läste i den lite också.
Tycker ändå det är rätt intressant att kolla i den ibland, även om det gör ont vissa gånger.
Den har jag haft i 3 år. Skriver inte ofta, men bara när det verkligen är kris typ. Det har alltid varit stor hjälp att kunna få skriva av sig.
Och jag uppskattar att det finns personer i mitt liv som orkar vara stöd, där jag kan skriva/prata av mig till dem. Otroligt hur mycket skillnad en människa i ens liv kan göra.


Och tillbaka till läkarsamtalet som komma skall - jag borde verkligen skriva ner saker jag vill ha sagt. Men frågan är bara, vad vill jag ens säga?
Hur mycket jag inte vill leva? Att de rösterna som finns kvar skriker "hoppa ut" så fort jag är nära ett fönster på nån högre våning?
Att jag känner mig ensam, även fast det finns några få personer jag fortfarande pratar med? Jag vet inte.
För att, på ett sätt mår jag lite bättre med medicinen. På ett annat sätt är det bara skit.
Det har blivit bättre med paranoian, jag har rullgardinen uppe - och är den nere så är det mest för att jag tycker om när det är mörkt inne på mitt rum - jag känner mig inte lika iakttagen. Visst känns det som att någon hela tiden ser mig, men det känns inte lika mycket i alla fall.
Mina plötsliga tankar om att någon försöker förgifta mig är borta också. Nu känns det mest bara löjligt. Så jag kanske är på bättringsvägen ändå? Och säkert bara för att hamna på botten snart igen... fast om jag får rätt medicin så kanske det blir helt okej? Liksom, hanterbart?

Samtidigt, med medicinen jag har, har jag blivit så deprimerad. Jag känner inte att livet är värt att leva. Och så ska det nog inte riktigt vara.
Men jag hoppas att det kanske finns en annan medicin som kan hjälpa, utan såna jobbiga biverkningar?

Rösten/personen i mitt huvud som har funnits där i så många år nu, som jag så ogärna pratar om, har typ försvunnit. Men det kan lika gärna vara som vanligt, att han kommer tillbaka. Det gör han alltid, på något sätt. Jag kommer inte ens ihåg första gången jag hörde honom, men han har skrämt mig ett antal gånger.
Vissa saker går inte att glömma bara. Men det har inte alltid varit bara sådär jobbigt och läskigt. Han har bl a nynnat för mig när jag mådde dåligt pga vissa personer.
Efter så många år blir man så van vid det också.
Och eftersom han har varit så stark i så många år, och funnits där, så har han faktiskt fått ett namn. Och tja, man märker på rösten att det är en han också...


"29 maj 2013

Bilder, oönskade, tränger sig in framför ögonen. Varför vill Francis så gärna att jag dör?
Jag kanske förtjänar det? Säkert. Jag orkar inte mer.
Och vem fan är Francis egentligen, när kom han och varifrån? Hjälp, någon?
BRYR SIG NÅGON ENS?"

"1 december 2014

Francis är tillbaka.
Jag önskar bara han kunde sjunga eller i alla fall nynna för mig. Men han får mig bara att falla tillbaka...
No one knows."

Några utdrag om F. ^
Tyvärr har jag inget om honom från tidigare år tror jag, dvs om jag inte hittar nån gammal blogg.

Och nu är han borta.

 

Annars har jag en rätt bra beskrivning på hur jag känner just nu, från 26te augusti 2011.
"Jag känner att jag inte känner. Död. Blä. Jag mår bara blä."


Med det avslutar jag inlägget, det tog ändå över en timme att få ihop och nu fryser jag och behöver mer kaffe.
Om en timme ska vi till Västerås, jag kanske kan hitta något fint för mig själv...? Fast jag tvivlar, vi ska köpa takgrejer.

2015-05-14
21:55:20

20. Ett jävligt ärligt skriva av sig-inlägg.

Jag är så trött på att vara sjuk, på att inte kunna fungera som andra människor. 
On the surface ser jag ut som vilken frisk människa som helst. 
Under ytan... under ytan gömmer sig alla monster. Monster som jag under alla dessa år har försökt att leva med, för att jag trodde att jag kunde fixa det. Jag har alltid varit en person som har klarat sig själv rätt bra. 
Under tiden jag gick i åttan eller nian blev jag deprimerad. Det slutade med att jag inte gick i skolan den sista terminen, bara vid några få tillfällen. Jag var inte med på skolavslutningen. Det var delvis för att jag mådde skit, och delvis för att folk i klassen blundade för att jag var mobbad. Jag sket i dem, de klarade sig säkert bättre än bäst utan mig på avslutningen där. Men nog om det.
 
Tänkte berätta lite om här och nu. 
Varför jag är sjukskriven i minst ett år. Och hur det kan kännas att vara jag. 
 
Idag till exempel har mitt humör gått upp och ner. Upp och ner, upp och ner och upp och sen ner igen. Men tyvärr inte mellan glad/ledsen, utan mellan förbannad/extremt ledsen. 
Det är de värsta dagarna. När jag är förbannad utan anledning. Det känns som att jag bara sårar dem som är nära mig, då jag inte kan kontrollera om jag tar ut det över dem. Förbannad-stunder är värre än mina off-stunder. 
Såna dagar föredrar jag att lyssna på musik. Min lista med musik jag tycker om att lyssna på under natten brukar hjälpa. Den består av elektroniskt/filmmusik. Det är lugna låtar, och antagligen därför lugnar de ner mig (Favoriten är VNV Nation). 
 
Nåja. 
Jag har såna dagar som jag nyss beskrev. Och ibland har jag dagar då jag känner mig extra kreativ, social. Glad. Men inte lycklig. Glad för småsaker.
Jag vet att man säger att det är det man ska vara glad för, att man inte ska tänka på annat och så vidare. Men är man sjuk i huvudet så är det väldigt svårt att kontrollera sina tankar. Att tänka på annat. 
I mitt fall ploppar tankar bara upp i skallen, och jag har ingen kontroll över vad det blir för tankar. Ibland kan jag försöka styra in dem på några fina ämnen, eller random saker, för att distrahera mig själv, men oftast misslyckas det och det går inte över förrän jag hittar en stund då jag kan gråta. Gråta ut allt. Men helst så ingen ser, för det tycker jag är sjukt jobbigt. När folk ser mig gråta. 

Sociala situationer ger mig ångest. 
Sist jag fick en ångestattack var när vi var på påsklunch. Det var så mycket folk, och ångestattacken kom så plötsligt att jag stod i korridoren och grät. Jag kände hur mycket jag inte passade in, hur mycket jag var rädd för sociala situationer, hur mycket det gjorde ont att vara där. Men jag tvingade mig själv att vara kvar. Som tur var så var det riktigt trevliga människor - det var alltså personer jag mer eller mindre kände, skulle vara sjukt mycket svårare om det var folk jag inte kände alls - och jag lugnande ner mig. Dessutom stannade vi inte så jättelänge. 
Såna stunder vet jag aldrig om jag ska vara besviken på mig själv, eller stolt över mig själv. Det är nog lite av det ena och det andra.
 
 
Sen har vi väldigt många grejer som jag knappt har berättat för någon förutom min bästa vän och min läkare. Varför? För jag har så många gånger träffat på "Skärp dig", "Men du vet väl att det inte är sant", eller skratt. Som om det var ett jävla skämt att vara sjuk. Jag kan för i helvete inte rå för att jag inte är frisk, för att min hjärna är sjuk. För att mitt sinne är som det är. 
Visst finns det en del av mig som vet att jag är sjuk, som vet att allt det här är bara för att jag är sjuk och inget av det är på riktigt. Men den sjuka delen är så övertygande, att även den friska delen börjar tro på allt. 
Något som jag själv kan tycka är sjukt jobbigt är när jag plötsligt blir rädd för burkar på gatan - tänk om de är bomber? 
Jag inser själv hur löjligt det kan låta. MEN, ångesten och rädslan jag upplever då är så jävla verklig. I den stunden, där och då, är jag övertygad om att jag har rätt. Men jag tvingar mig själv att inte tro på det. 
När jag fortfarande inte är sjuk. Det är jobbigt som det är och jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir sämre. Jag vill bara bli bättre, kunna fungera i samhället. 
Känner mig just nu som en jävla parasit som lever på andra. Men jag klarar ju inte av det själv. Jag vet att det är för mitt eget bästa, och jag hoppas att andra också inser det. Jag kan helt ärligt säga att om jag inte hade min familj, som låter mig bo hemma och leva här, så skulle jag inte klara det. Jag skulle antagligen inte orka fortsätta alls.
Jag orkar egentligen inte nu heller, men jag vet hur ont det gör att förlora någon. Dessutom tänker jag inte ge upp bara sådär. Nope.
 
Några andra grejer som är jobbiga är bland annat att jag känner mig iakttagen. Hela tiden. Därför har jag oftast rullgardinen nere (även om jag har börjat dra upp den på dagarna nu, men oftast är jag då inte inne på rummet). Jag tror att det kan ha med min medicin att göra nu också, sen jag började med antipsykotiskt har jag haft lite lättare att inte känna mig iakttagen. Jag kollar inte efter säkerhetskameror på alla ställen jag går till. 
En gång fick jag en väldigt bra fråga - vilka och varför skulle de vilja kolla på mig? Jag vet inte. Jag har inget bra svar. Det känns bara så. Det är ändå väldigt komplicerat och invecklat. Och jag har känt så i rätt många år nu, men aldrig varit öppen med det. Förrän nu.
 
I ett år nu har jag haft extrem ångest så fort jag hör flygplan flyga lågt. Så fort jag hör ett flygplan eller helikopter så börjar hjärtat slå snabbare och en känsla av att jag kommer dö dyker upp inombords. Jag kan inte förklara varför, och jag vet inte varför och hur det kommer sig att jag började ha sån ångest för det. Det bara började en dag. Jag tycker om flygplan och helikoptrar annars, men inte när de flyger lågt och snabbt. Då tror jag att det blir slutet av mina dagar. 
 
Det som stör mig mest dock är att jag inte litar på folk. Inte ens min familj. 
Jag är så övertygad om att alla snackar skit bakom min rygg, att ingen egentligen vill ha mig i sitt liv. Att jag bara är i vägen. 
Det kan jag inte rå för, och jag förstår om folk blir upprörda på grund av det. Men jag hoppas att de flesta förstår att det inte är något illa menat mot dem. Det är inte mitt fel att hjärnan är sjuk, eller hur? 
Jag kan rå för det lika mycket som för att jag var född i Polen, och inte något annat land istället. 
 
 
Det här är en liten del av min dagliga ångest och tankar. Jag vet inte ens varför jag bestämde mig för att skriva ner det, och dessutom på just den här bloggen, men jag kan säga att det känns lite bättre just nu. Faktiskt.
 
 
 
 
Well. Ciao.
Jag skriver när jag väl känner för det, och mår lite bättre. Eller när något händer i mitt liv.
2015-04-23
21:47:15

8. "Hey You"

Don't give in
Without a fight
 
 
Idag har jag haft sådär underbart mysigt hemsk dag när det kommer till psykisk (o)hälsa.
Ett av de största problem jag har - förutom att jag varit deprimerad ett bra tag nu - är min paranoia. Den låter mig inte fungera i vardagen som en vanlig människa. Jag försöker. Jag försöker att inte låta den ta över mitt liv, men det är svårt. 
 
Som idag. 
Rösterna var starkare än vanligt. Det kändes som att alla hatade mig idag. Ni vet, den känslan då man känner att allting skulle vara så mycket bättre om man aldrig fanns? Den har funnits där hela dagen. Och mina röster, som alltid finns där, tyckte att det skulle vara bäst om jag försvann. För gott.
 
Tur att man är så van vid det laget. Även om det är sjukt jävla jobbigt varje gång såna dagar kommer. Men jag vet att jag är bättre än såhär. Jag vet att rösterna är bara en liten fittig del av mitt liv. Även om det inte alltid går att ignorera dem, så vet jag att de egentligen har fel. 
Men paranoian? Den är värre. Ibland är jag rädd för att prata med familjen för att jag tror de kommer säga hur mycket de hatar mig, att jag har gjort fel och så. Hela tiden är jag rädd.
För min egen familj.
Vilket är skrämmande...
 
Det spelar ingen roll hur mycket någon kommer säga att det inte är sant. Innerst inne vet jag ju.
Men min hjärna är sjuk. Därför tar jag medicin. Som knappt hjälper just nu, men det kommer väl - och i värsta fall får jag väl höja dosen. 
 
Just nu väntar jag på att läkaren ska ringa. Det är om typ två veckor. Han skulle prata med läkaren på psykosmottagningen. Så vi får se vad det är, det hela. Jag vill så gärna veta, vad är det för fel på mig?
Än så länge säger de bipolär sjukdom, men jag tror inte riktigt det stämmer. De har sagt så en gång, sen ändrat sig, sen sagt så igen. Nu är de osäkra igen, och därför pratar han med en annan läkare om mig. S'well.
Jag känner mig ofta som ett hopplöst fall. Bollas, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Det tar tid. Så satans lång tid. Och det är ju svårt att sätta rätt diagnos på någon.
 
Trodde jag att det skulle bli så, när mina lärare i sjuan/åttan frågade om jag ville gå till BUP pga min socialfobi? Självklart inte. But that's what happens, I guess. 
 
Jag är ändå riktigt glad att jag överhuvudtaget går upp varje morgon. Inte sover bort dagen. 
Jag försöker göra saker. Det går inte alltid, men jag försöker åtminstone. 
Om jag ska vara ärlig så tror jag att många skulle se mig som lat. Eftersom jag inte ser sjuk ut. 
Men tro mig, psykisk ohälsa syns inte alltid utanpå. Dessutom finns det skillnad mellan att inte orka pga sitt mående, och att vara lat. 
 
Jag kan bli trött bara av att prata med människor. Får ångestattacker när jag får vara med på större familjegrejer där det finns fler än tio personer. Och oftast pratar jag inte, utan sitter där och kollar runt. Lyssnar på andra.
Och känner hur mycket jag inte passar in. 
 
 
Någon dag blir nog allting bra. Jag kommer kunna stå ut. Och kunna njuta av livet. 
Jag kommer kunna leva, och vara glad för det liv jag fått.
 
Men det är inte idag.
Inte än.
 
Det som är jobbigast just nu är att jag vet att det här med paranoian kommer i perioder. Sen blir allt mycket bättre. Bara för att rasa ihop igen.
Tur att jag lyckas känna igen "symptom" på mina återfall.
Det underlättar.
 
 
"Att vara vaken är att vara inom räckhåll för plågan, och detta är det enda som tillvaron går ut på."