Mundus Inversus

______________________________________________________________________________________________

 

Det finns en person som betyder väldigt mycket för mig, som jag inte ens har träffat. Som får mig att vara glad, och som finns där när jag behöver prata av mig. Det började med att vi pratade lite om hur vi mår, på ett forum, och sen tyckte båda om John Barrowman, visade det sig.

 

Någon gång vid Musikhjälpen önskade jag en låt som fick mig att tänka på henne. John Barrowmans version av That's The Way It Is. Då började vi prata väldigt mycket.
Nu pratar vi varje dag, och varje dag runt klockan 10 väntar jag mig att jag ska få meddelande på Facebook. 
Vi kan prata hela dagarna, och det skulle kännas konstigt att inte göra det. 
Jag mår så bra av att prata med henne. Även om båda inte mår bra. Men jag har aldrig träffat en person som förstår mig på det där sättet hon förstår mig på. Då är det klart att man inte vill släppa taget.

 

Det finns människor som inte förstår det här med vänskap via internet. Eller som den här vänskapen, började lite på grund av psykisk ohälsa, och lite på grund av John Barrowman.

 

Varje söndag lyssnar vi på hans radioshow på Magic. Och skriver på Twitter och Facebook samtidigt. Det är vår bästa dag under hela veckan, även om den glädjen varar bara i två timmar. Men det är bättre än ingenting.

Och är vi ledsna eller har dåliga dagar, så har vi börjat med något som vi kallar för "Captain Jack Attack", vilket kommer från Captain Jack Harkness - John Barrowmans karaktär i Doctor Who/Torchwood. 
Captain Jack Attack innebär att man skickar bilder på John Barrowman till varandra, typ femton på en gång. 

 

 

Jag önskar bara att jag kunde ta all hennes ångest och sparka den, gömma den i en garderob med femton lås, och slänga alla nycklar på femton olika ställen i femton olika länder. Jag vill bara att hon ska må bra, kunna njuta av livet som de flesta vuxna. Istället för att ständigt leva med ångest. För sånt förstör en.

Häromdagen har jag varit på kyrkogården, och en tanke slog mig. Vad skulle jag göra om hon försvann?
För båda har vi såna tankar. Men jag tror - och hoppas - att det aldrig blir av. Att det förblir tankar. Tankar som inte blir till handlingar. 

 

Jag älskar henne så mycket, och ingen kommer någonsin kunna förstå vår vänskap. Det är jag övertygad om. 
I sommar tänker jag åka upp dit, så våra planer kan bli av. Så vi kan ta den där promenaden mitt i natten.

Och i höst ska vi se en teater, La Cage Aux Folles. Den har en betydelse för mig och jag vill se den med någon som betyder något för mig. Som accepterar mig för den jag är, och finns där i de svåra stunder som är så jobbiga att prata om.
Så det får bli Johanna.