Mundus Inversus

2015-06-25
21:36:49

27. Making Sound

Selling my time for shit
Not quite believing it
Scraping the barrel
At last I lose the will to live
 
 
Jag mår så satans dåligt. Kan inte ens förklara varför, eller hur, eller ja...
Har ångestattacker varje dag nu. Det är sjukt jobbigt.
I veckan har jag varit iväg på ett möte, om kontaktperson. Det gick nog okej. Slapp berätta om hur jag mår och varför jag har aktivitetsersättning, då min FK-handläggare var med och skulle skicka läkarutlåtandet dit.
Men av det de har läst (vilket var en liten del) innan så kommenterade de det som "omfattande problem".
Jag har aldrig sett det på det sättet. Kanske för att här hemma är jag väl nästan som en frisk person, och jag ser ju frisk ut utåt.
Men det är svårt för folk att veta hur man mår psykiskt, de hör ju inte rösterna man själv hör liksom. De har inte såna tankar man själv har. Ibland önskar jag att man kunde skicka tankar och känslor på nåt magiskt sätt så andra kunde få lite förståelse för hur det känns.
Hur det är.
För det är sjukt lätt för andra att döma en, när de inte har en aning om vad man går igenom.
 
Jag funderar på att måla någonting som kan förklara hur jag mår, men det går inte. Jag har någon sorts artist's block eller nåt.
 
 
Fragile mind turns to rage
Locked in this rusting cage
 
Mina ångestattacker stör mig något otroligt. Det räcker med att man säger något ord, eller att någon har någon sorts ton när de pratar med mig - och bam, känner mig värdelös och vill dö.
Det är lite intressant i alla fall hur mina ångestattacker får mig att vara lite känslokall efteråt. Varje gång efter nån ångestattack sitter jag och bryr mig inte om någonting. Bara för att sen bry mig för mycket, som vanligt förstås.
 
Jag hittade min "mörka dagbok" som jag skriver i bara när jag har riktigt dåliga dagar. Jag ritar där också. Någon dag kanske jag låter någon läsa i den, och se den. Och ta del av min "mörka" sida. Än så länge har inte dagen kommit, och jag har haft dagboken i över 3 år.
 
 
Throw me a rope
Fragility gropes
At all that slides away
Falling through fingers
And dusting the ground
All I can do Is make a new sound
 
En del av mig vill desperat hitta en väg ut. Avsluta det hela.
Men det finns fortfarande en frisk sida av mig, en sida som vill bli fri från alla demoner, all ondska, utan att ta livet av mig. Jag vet bara inte hur man gör.
Det tråkiga är att för det behöver jag prata med någon, men jag står i kö. I en lång kö, och när jag kollade upp så kommer ingenting hända före höst i alla fall.
Hur ska jag överleva sommaren?
 
Om jag ska vara helt ärlig så är jag rädd för mig själv.
Särskilt för en av rösterna i huvudet. De är inte lika starka nu, då jag har högre dos på medicinen, men de finns kvar. En av dem har funnits i så många år nu, och det är den starkaste. Den som förstör mest i mitt liv. Den som får mig att må så jävla skitigt. Den som jag så ogärna pratar om.
 
Jag hoppas i alla fall att jag inte gör något dumt. Att jag har nog med självkontroll. Att jag är starkare än såhär.
 
Innerst inne vet jag det, men samtidigt känner jag hur jag sakta men säkert faller ner mot avgrunden än en gång.
Den här gången snabbare.
Starkare.
Hårdare.
Men förhoppningsvis, när jag väl slår i marken och hamnar på botten, så är det bara vägen upp som gäller.
 
Förut hade jag en liknelse. Jag och monstret.
Jag föreställer mig på en stege. På väg upp mot bättre tider. Där nere är det mörker, dåliga tider, och jobbiga tankar. Där nere bor monstret. Och varje gång jag går upp, så tar monstret tag om mitt ben och drar mig ner igen. Precis när jag är nästan framme, där jag mår bra. Och så om och om.
 
Jag kommer inte ihåg när jag var riktigt lycklig sist. Även om det gjorde mig superglad att se John Barrowman t ex, så var jag inte lycklig. Det är så mycket skit i mitt liv just nu, jag kunde inte vara lycklig ens då, när jag satt där och såg någon jag avgudar. Någon jag aldrig trodde att jag hade chansen att se. But that's life, I guess.
 
 
Men jag fortsätter att hoppas. Hoppas att jag en dag blir fri från all skit. Att jag kan leva ett normalt liv. Antagligen med hjälp av mediciner då, men ändå. Någon fin dag. Det blir en vacker dag i mitt liv.
 
Än så länge är det skit. Även om jag tänker positivt.
Men jag hoppas att de flesta inser att positivt tänkande inte är allting. Få vet vad jag ens går igenom, för jag litar på väldigt få personer med såna här saker. Även om jag försöker vara mer eller mindre öppen, så går det inte alltid.
Det är dock alltid mycket lättare för mig att skriva, än att prata om det. Därför skriver jag sånt på bloggen. Positivt tänkande får inte bort mina psykotiska symptom eller min paranoia. Det är liksom inte ens jag som tänker då, jag tänker inte klart och tankarna är inte ens mina egna. De finns där. De tränger sig på.
Som en oväntad, jobbig gäst som vägrar att lämna en. Positivt tänkande kan inte fixa sånt, tyvärr.
Jag önskar att det gjorde det. För tro mig, jag önskar ingen att må såhär. Det är inget liv man lever.
 
Nu ska jag avsluta det här i alla fall.
Låttexten kommer från en låt med Blue Gillespie, om någon undrar. En av mina absolutfavoriter.
 
Ciao.
2015-06-17
16:18:20

26.

Long time no see. 
Idag har jag en superdålig dag, men tänkte nog ändå skriva lite om vad som har hänt. 
Det vill säga typ ingenting, förutom att jag har sett John Barrowman live, och jag grät på hans konsert. 
 
Det bästa? Alla låtar. Kan inte ens bestämma vilken var min favorit, ärligt talat.
Men en av de bästa var Loch Lomond, då han hade kilt på sig och sjöng början på den utan bakgrundsmusik. 
Shivers down my spine.
 
 
 
 
Jag hann hem också, med sista tåget. 
Och nu är jag tillbaka i Sverige, och imorgon ska jag iväg till min bror för att fira midsommar i helgen!