Mundus Inversus

2015-07-01
09:49:31

29.

Idag bestämde jag mig för att ha en bra dag. Vi får se hur det går. 
Än så länge har jag städat mitt rum och snart ska jag äta frukost. För övrigt så vaknade jag klockan fem och har varit uppe sen dess. Förhoppningsvis somnar jag fort ikväll. 
 
Annars är det inte mycket som står på listan med saker att göra idag. Tänkte fortsätta kolla på Arrow.
Har börjat fastna för den lite, i början kändes den superseg men nu händer det grejer i alla fall. 
Dessutom är det rätt coola och intressanta karaktärer. Igår tog jag mig friheten att måla Dark Archer också.
 
 
By the way. Min Sinceriously-tröja har kommit, på tal om nördigheter. Nu har jag inte så mycket att vänta på, förutom att min brors familj ska komma hit - vilket blir imorgon, och jag ska åka och hämta dem från flygplatsen, tillsammans med mina syskon. Ser fram emot det! 
 
 
Annars så har jag börjat lite med tennis. Det är sjukt roligt, men min handled och arm uppskattar inte det riktigt. Jag har haft problem med handleden i några år nu, och även varit sjukskriven på grund av den, men de har aldrig kommit fram till vad det är för fel. Förutom när hela senan var inflammerad, och det visade sig att jag har något som kallas för de Quervains syndrom också. 
En sjuksköterska misstänkte dock karpaltunnelsyndrom också, så jag vet inte. Nåja, det enda jag vet är att det gör sjukt ont i handleden och hela handen om jag använder den för mycket, och har svårt att greppa saker ett tag efteråt. 
 
 
Hur som helst. Ska städa klart nu, äta något och kolla på Arrow. 
 
2015-04-22
21:11:24

6.

Go run, run, run
I'm gonna stay right here
Watch you disappear

 

Det finns så mycket jag skulle vilja säga. Så mycket jag skulle vilja berätta.
Så mycket jag skulle vilja ha svar på.
Men det kommer aldrig att gå.
Resten av livet kommer att se ut såhär. Jag vet det.

 

Leva i ovissheten. Med så många frågor.
Är det du som fick mig att må såhär? Och alla som mobbade mig var bara det som utlöste det hela?
Ibland tror jag att jag låter folk svika mig för att det är bland det första jag upplevde från en person som var så viktig i mitt liv. Att bli sviken.
Är det så det ska vara?

 

Att jag mår som jag gör, med mina diagnoser. Är det för att du en gång, en enda jävla gång, var för feg att säga hejdå? Du lämnade mig där. Du svek mig. Du stack.

 

Så hur kommer det sig att jag fortfarande älskar dig, huh?
Och varför gör det så ont? Och varför har jag så svårt att berätta för andra, att ja, du är tydligen viktig i mitt liv - men jag kan inte sätta fingret på varför.
Jag skäms kanske. Jag vet inte.

 


Jag vill inte ha ditt efternamn. Jag vill inte ha samma efternamn som de har.
Vi är ingen släkt, och jag har ingenting med dem att göra.

 

Ofta tänker jag på att du en dag kommer att dö.
Kommer du ångra dig, när du ligger där och ska dö? Kommer du önska att du spenderade lite mer tid med oss? Eller kommer du inte ångra ett skit, och bara dö?
Och framförallt - kommer jag ens vara ledsen?
Jag tror det. Men mina känslor är bra konstiga, just pga mina diagnoser, så jag kanske rycker på axlarna bara och säger att, jaja, du är död nu.

 

Men kommer jag ångra någonting då?
Fast varför då i såna fall?
Det är du som borde höra av dig. Du.
Inte jag.
Det är inte jag som ska ha skuldkänslor för att jag inte hör av mig.

 


Hur många fina minnen med dig har jag egentligen? Mindre än fem, tror jag.
Två, tre kanske?
För 10 år sedan. Vi var ute och tältade i 1,5 vecka. Även om det var med din familj, så var det mysigt.
Och så tre år senare. När vi hälsade på och ni två inte bråkade för en gångs skull.
Eller så gjorde ni det, men jag såg och märkte ingenting.
Vi hade roligt. För en gångs skull. Allihopa.
Och förra året, också. Faktiskt. Bara vi två, gick runt en stund.
Jag var där en vecka - och du kunde ge mig bara några timmar av ditt ah så värdefulla liv.
Ändå slutade det med att jag grät för att jag ständigt befinner mig i mitten av ett krig mellan er två. Ett krig som har pågått sen, tja, antagligen innan jag ens fanns, eller hur?

 

Jag har flera dåliga minnen med dig. Men dem vill jag inte tänka på. 

Det som har hänt har ändå förstört mig. Kolla bara.
En liten, sjuk person.
Någon som en gång i tiden hade högsta betyg. Var bäst i klassen.
Åkte på alla möjliga tävlingar.
Nu? Sjuk. Kan inte plugga. Kan inte jobba. Vill inte leva.
Men var i helvete var du?
Du vet inte ett skit om det här ens. Du vet inte att jag är sjuk.

 


Det är inte lätt att prata om att vara sjuk. Särskilt inte med någon man knappt har kontakt med. Vi känner ju inte ens varandra, så varför ska jag prata med dig om det, typ?

 

I år har du lyckats med konsten att inte glömma att jag fyller år. Annars brukar du vara rätt bra på det, you know.
När jag fyllde 17. Jag hade en fest och skrattade, jag sa att jag kan slå vad med var och en om 10 spänn per skalle, att du inte kommer höra av dig. Gissa om jag skulle få runt 100 kronor om jag slog vad med dem?

 


Men jag ska väl inte gnälla? Jag ska väl vara tacksam för det ena och det andra.
Att jag finns. Att jag inte är döpt i kyrkan. Att jag fick växa upp så open-minded.
Men du har inte funnits där så mycket. Så all cred till en annan superviktig person i mitt liv.
Det är hon som har funnits där, som har lärt mig att man ska vara öppen för det mesta.

 

Hon som fick se mitt hjärta krossas för första gången. Hon som fick se mig bli sjuk.
Hon som fick ta hand om mig när jag inte orkade med skolan på grund av människor.

 

Det var inte du.

 

Och vet du, jag är glad för en sak som du lärde mig när jag var liten.
Att aldrig kalla dig för pappa. Du är bara ett namn i mitt liv.
När jag pratar polska så säger jag aldrig "pappa", bara om jag pratar om andras pappor.
Jag kallar inte dig för pappa.

 

Du må vara min biologiske far, men jag kommer aldrig kunna kalla dig pappa.

 

 


You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper
Go on and try to tear me down
I will be rising from the ground
Like a skyscraper