Mundus Inversus

2018-05-03
22:41:40

77.

Och så blev det maj, och snart har halva året redan gått... Vart tar tiden vägen?
 
Det har hänt en del grejer under tiden jag varit borta från bloggen känns det som. Jag har dock helt förlorat tidsuppfattningen, och saker som hänt för flera veckor sedan känns som för bara någon dag sedan.
En av de viktigaste sakerna som hände är dock att jag var på konsert med Luu! Kan verkligen inte beskriva med ord hur glad jag är att vi kunde gå på en konsert tillsammans, med tanke på vad vi får slåss med dagligen när det gäller psykisk hälsa. Är så stolt över Luu som klarade av sån folkmassa. Vi såg i alla fall Imagine Dragons och det var så bra, och så fint. Jag tror att det är den enda konserten som har fått mig att gråta så mycket faktiskt. 
 
 
 
Jag låter bilden tala för sig själv.
Det var bara så vackert, när han sa att han hoppas att alla är glada och lyckliga i alla fall för de kommande två timmarna, och när han sa att här finns ingen religion, ingen politik, ingen sexualitet, inget kön, ingen ras och alla ska känna sig älskade och accepterade oavsett.
 
 
 
 
 
 
De spelade Forever Young också, till minne av Avicii.
Och Dan pratade om depression innan de spelade Demons, och jag kan verkligen inte beskriva hur fint det hela var. Det kändes verkligen som att någon förstod, på riktigt. Och just där och då behövde jag det. 
Helt klart en av de bästa konserter jag någonsin varit på.
 
Igår var jag hos läkaren också då det visade sig, när jag testade om jag kunde donera blod, att jag har alldeles för lite järn i blodet. De tog 6 provrör med blod, och gjorde EKG. Min vilopuls är på 120, vilket inte känns så bra. Men läkaren har inte ringt än, så jag vet inte vad som händer nu. Får väl vänta och se, antar jag. Men det förklarar varför jag har varit så sjuk hela tiden, och varför jag blir så trött vid minsta ansträngning. Idag t ex svettades jag av ansträngning när jag borstade tänder...
 
Efter besöket igår åkte jag till Västerås, för att prata om en tatuering. Det visade sig att de hade en gästartist från Polen som hade tid att fixa den på en gång, så då tatuerade jag mig igår! Det var trevligt, vi pratade polska. Jag trodde att det skulle kännas mycket mer med tanke på platseringen, men det gjorde inte det. Det var den där fina, sköna smärtan. But then again, jag är en person som tycker det är skönt med blodprov också? Skyller min smärttröskel till en viss del på det faktum att jag lever med en kronisk smärtsjukdom dock.
 
 
 
Nu har jag en Placebo-tatuering också! Hittills är det Depeche Mode, Rammstein och Placebo som har fått äran att förevigas på min kropp. Just Placebo känns extrabra, då jag alltid förknippar deras Battle for the Sun med min egen kamp mot bipolär sjukdom. Valde också att ha den på sidan där hjärtat sitter. Känns bara bra!
 
And that's it for now! Ciao.
 
2018-04-09
23:51:40

76.

Nu har det gått ett par veckor sedan sist, och en hel del hände. Samtidigt hände ingenting egentligen?
Jag har varit sjuk, av och på, och varit frustrerad över läkare. Hela livet känns ganska värdelöst just nu, då både den psykiska och fysiska hälsan håller på, och jag vet inte vad jag ska ta mig till. 
 
Det enda positiva är hbtq+ möten. Jag kan inte förklara med ord hur mycket det hjälper mig att vara där. Både med den sociala delen, då jag har en tendens att isolera mig själv, och att jag får vara med folk som är likadana, som förstår mig på en annan nivå än de flesta i mitt liv. 
 
 
Det finns säkert massa annat att skriva om, men just nu har jag varken lust eller ork att vara vaken längre än nödvändigt. Jag återkommer om något intressant skulle hända, eller om jag plötsligt kommer ihåg att jag faktiskt har den här bloggen.
 
 
Avslutar med min 'komma ut-bild' jag tagit igår. Hela tiden har jag haft början till Rebel Rebel på repeat i huvudet, och sen insåg jag att passande nog är det Bowie på bokomslaget också. 
 
 
 
 
 
Ciao.
2018-03-01
23:48:42

75.

I brist på annat att göra loggade jag in här, och tänkte att när jag väl ändå är här så kan jag försöka skriva lite kort vad som händer i livet. Vilket inte är särskilt mycket, egentligen?
 
Idag skrev jag matteprov och fotades, då vi ska få namnbrickor på jobbet, och alla ska tydligen ha foton och sina namn. Sjukt störande eftersom jag inte vill bli förknippad med mitt namn, och särskilt inte med mitt efternamn? Men måste vänta på svenskt medborgarskap innan jag kan ändra namnet utan större problem. Så frustrerande.
 
Annars har det inte hänt mycket, tror jag? Har bara haft så mycket ångest på sistone, och mått ganska så dåligt, men inte kunnat prata om det eftersom jag inte vet hur jag ska beskriva allting. Det enda som faktiskt hände var nog att jag vågade mejla den nystartade lokala hbtq+ gruppen och frågade om jag får komma ändå, trots att jag är lite äldre än vad de andra är typ. Jag får komma, så om 1,5 vecka ungefär ska jag på första mötet! Blir spännande, men känns som att jag har alldeles för höga förhoppningar, som alltid. 
 
Dessutom har jag fått tillbaka lite av inspirationen och kreativiteten men vet inte vad jag ska göra av allt? Jag håller på att skriva en saga, samtidigt som jag vill ha fotoprojekt, göra dokumentärer, korta filmer, och allt sånt... 
 
Oh well. Här får ni en bild på dagens outfit. Var ju tvungen att vara lite fin om jag nu ska ha en namnbricka med mitt foto på.