Mundus Inversus

2017-12-03
20:59:06

72.

...och så blev det december, och mina tankar bara rusar, och ingenting är bra. Alls.
 
I någon vecka har jag försökt att sätta mig ner och skriva här. Det har inte gått särskilt bra.
Just nu borde jag väl egentligen försöka skriva ner massa saker som jag ska ta upp med min terapeut på fredag, men jag orkar inte. Jag har en sån jobbig kväll där jag känner mig väldigt tyst och säger inte mycket, men innerst inne är det kaos. Tystnaden kommer väl kanske från mina dåliga försök att kontrollera kaoset inuti. När allting blir för mycket så har jag en tendens att bara stänga av. Vilket kan vara skönt ibland, men oftast är det jobbigt. I alla fall för de runtom. Jag hoppas att ingen tar åt sig, för det har ingenting med dem att göra. Det är bara allt kaos inuti som försöker ta sig ut.
 
Nu har jag varit sjuk i en vecka, och det har inte blivit mycket bättre. Stundvis känns det som att det bara blir sämre. Min hostmedicin ger mig hemsk hjärtklappning på kvällarna, och ibland hoppas jag nästan att jag kommer dö. Då skulle jag slippa alla mina problem, och allt hemskt som har hänt på sistone. Men det kanske är lite extremt...
 

Det är bara två veckor kvar (egentligen sex dagar för min del) av min sysselsättning innan julledigheten. En del av mig ser fram emot ledigheten, men den andra är bara orolig. Jag hatar att bara för att vissa personer firar jul och allt, så kommer jag behöva vara ensam, all on my own, med mina tankar i några veckor. Ingen terapeut, ingen att prata med när jag behöver.
 
Allting känns alldeles för tungt och jobbigt ikväll.
Ena katten har varit borta i snart tre månader. Men jag hoppas väl fortfarande, någonstans innerst inne, att hon kommer tillbaka. Mamma har flyttat nu också. Och imorgon hämtar hon ena katten, så det kommer bara vara jag och två katter kvar hemma, på nätterna. Alla bara försvinner. Alla bara lämnar.
 
Frågade farmor och faster om de kunde komma till jul, för att det är det enda som skulle kunna få mig att se fram emot den hemska högtiden. Det är för dyrt för dem. Jag önskar jag hade mer pengar, då skulle jag köpa biljetter för dem. Tyvärr måste jag överleva de kommande två veckor på knappt någonting, då jag har fått en hel del räkningar nu och alla pengar har gått åt det.
 
Ingenting gör mig glad just nu. Det enda som fick mig lite glad en stund var någonting med Andrew Scott. Och att en man på affären idag började prata om kattmat med mig, och sen pratade vi om våra katter.
 
Jag känner mig bara så hemsk. Jag finns, men varför? Alla utnyttjar mig bara. Ingen frågar hur jag mår. Särskilt den här familjen...
I så många veckor har jag haft såna hemska självmordstankar. Jag vet inte ens vem jag kan prata med om det. Ingen kan hjälpa ändå. Det bästa jag kan få är "jag finns här".
Jag hatar att jag föddes. Jag bad fan aldrig om det.
Hela min jävla existens är ett skämt.
 
 
Det var i alla fall en fin solnedgång idag. 
 
 
 
Ciao.
2017-11-18
21:02:02

71.

En kort uppdatering. Egentligen behöver jag skriva massor om vad som har hänt, men jag orkar inte just nu.
Därför blir det väl en kort uppdatering med några bilder bara.
 
En bild från Marilyn Manson-konserten. Det här året har varit otroligt när det gäller att se favoritband och artister. Kommer ihåg när jag var sju år gammal och min äldsta bror ringde in till radio, och sa åt mig att önska mig att få höra Sweet Dreams med Marilyn Manson. Det var roligt.
Bilden bredvid är på, tadah, yours truly. Sådär såg jag ut innan konserten i alla fall.
 
 
 
 
 
 
Och här är en bild från idag. Skjutsade hem Luu, och sen när vi kom hem så blev jag lite inspirerad, lite spontant. Var bara tvungen att ta en bild på det här. Borde fota mer igen...
 
 
In other news, det har hänt massor, och inte särskilt mycket bra saker. Jag mår inte bra alls, och försöker slåss med mina hjärnspöken samtidigt som jag försöker stå ut med min familj. Det går inte så bra, ärligt talat.
Dessutom börjar det bli kallt nu, så mina nerver och leder blir helt värdelösa... allting gör ont. Idag har jag så ont att det känns som att mina nerver håller på att dö och de närmar sig slutstadiet. But I can do nothing.
 
Ciao.
2017-11-05
22:16:01

70.

Hello there!
Kolla vem som bestämde sig för att uppdatera lite. Det har faktiskt hänt en hel del grejer, men jag har varit för lat för att skriva här. Jag har börjar skriva en dagbok istället, och det har gått ganska bra, så jag får nöja mig med det och logga in här och uppdatera om något extra-spännande händer I guess.
 
Well, det var ju Halloween för några dagar sedan vilket resulterade i att jag försökte mig på att göra pumpor.
Jag har bara gjort två förut, varav den ena var ganska misslyckad, så jag hade inga större förhoppningar på det här årets pumpor. Eftersom jag alltid är överambitiös så var jag tvungen att göra en med Lucifer (aka Tom Ellis) och en med Andrew Scott. Men jag kan ärligt talat säga att jag tyckte att de blev rätt bra.
LuciPumpkin blev ganska så omtyckt och jag kan verkligen inte förstå varför folk blev så fascinerade?
Men det fick mig att må lite bättre, när jag såg att så många tyckte om den. Några som jobbar med Lucifer gillade den på twitter, och det var verkligen den ultimata bekräftelsen känns det som. 
 
Här är pumporna:
 
 
In other news, jag har haft en underbart händelserik vecka. På ett positivt sätt. Har nog aldrig haft en sån rolig vecka som jag haft nu.
J kom hit och hälsade på i en vecka. Det var första gången vi träffats, men det kändes verkligen som att vi har känt varandra hela livet? I alla fall jag kände så, can't speak for him.

Jag kände att jag inte behöver vara vuxen hela tiden när han var här. Embrace the weirdness, om vi säger så.
Det kan ha varit så att vi kollade Miranda, och insåg att vi kan relatera (jag kan verkligen relatera till Miranda alltså...) och vi har försökt att ha en jätterolig vecka. Vi lyckades!
Skulle vara ett jättelångt inlägg om jag skrev ner allting vi gjorde, men några höjdpunkter var:
- karaokekvällar som började runt midnatt, där vi sjöng och dansade till gosedjur som fick vara vår publik
- the CaterpillarDuckRace™ med två träleksaker som vi klistrade bilder på Miranda och Gary på, och döpte till Sid-Miranda och TomBoy the Toy
- såg Thor: Ragnarök på bio
- galloperade på olika affärer
- målade varandras ansikten
- målade av varandra (underbara konstverk, tro mig)
och en hel del annat, som var väldigt trevligt.
 
 
Det har hänt lite annat också. Som att jag var tvungen att gå till läkaren igen pga min njure. En stund trodde jag faktiskt att jag höll på att dö. But as you see, jag lever fortfarande. Är nog ganska glad att jag gör det om jag ska vara ärlig. Ska få tid till datortomografi snart också, då han ville kolla upp lite saker.
När jag var på vårdcentralen så hände det en grej som är bara sådär typiskt jag också. Det fanns en ny receptionist, och jag som kände mig halvdöd sa till mamma på polska att han verkar väldigt stressad och som att han har ångest för det han gör som receptionist. Jag satte mig i väntrummet och sen kom läkaren. Väl inne hos läkaren, när jag började berätta om mitt problem, så knackade det på dörren. Läkaren ursäktade sig, gick till dörren och jag hörde att han pratade polska med någon. Nyfiken kollade jag lite vem han pratade med.
Gissa om det inte var receptionisten...
Jag vet dock inte om han hörde att jag sa att han verkar stressad och ångestfylld. Förhoppningsvis inte.
 
Imorgon har jag ett möte med en studie- och yrkesvägledare också. Är lite orolig, men jag tror det kommer gå bra ändå. Känns ändå som ett rätt steg. Och om det inte är rätt steg, så är det i alla fall ett steg. Nu har jag trampat på samma ställe, runt runt i cirklar, alldeles för länge.
 
Shoutout till Lucifer som har fått mig att få många uppenbarelser btw. Jag älskar den här serien.
 
Ciao for now.