21:47:15
8. "Hey You"
Don't give in
Without a fight
Without a fight
Idag har jag haft sådär underbart mysigt hemsk dag när det kommer till psykisk (o)hälsa.
Ett av de största problem jag har - förutom att jag varit deprimerad ett bra tag nu - är min paranoia. Den låter mig inte fungera i vardagen som en vanlig människa. Jag försöker. Jag försöker att inte låta den ta över mitt liv, men det är svårt.
Ett av de största problem jag har - förutom att jag varit deprimerad ett bra tag nu - är min paranoia. Den låter mig inte fungera i vardagen som en vanlig människa. Jag försöker. Jag försöker att inte låta den ta över mitt liv, men det är svårt.
Som idag.
Rösterna var starkare än vanligt. Det kändes som att alla hatade mig idag. Ni vet, den känslan då man känner att allting skulle vara så mycket bättre om man aldrig fanns? Den har funnits där hela dagen. Och mina röster, som alltid finns där, tyckte att det skulle vara bäst om jag försvann. För gott.
Rösterna var starkare än vanligt. Det kändes som att alla hatade mig idag. Ni vet, den känslan då man känner att allting skulle vara så mycket bättre om man aldrig fanns? Den har funnits där hela dagen. Och mina röster, som alltid finns där, tyckte att det skulle vara bäst om jag försvann. För gott.
Tur att man är så van vid det laget. Även om det är sjukt jävla jobbigt varje gång såna dagar kommer. Men jag vet att jag är bättre än såhär. Jag vet att rösterna är bara en liten fittig del av mitt liv. Även om det inte alltid går att ignorera dem, så vet jag att de egentligen har fel.
Men paranoian? Den är värre. Ibland är jag rädd för att prata med familjen för att jag tror de kommer säga hur mycket de hatar mig, att jag har gjort fel och så. Hela tiden är jag rädd.
För min egen familj.
Vilket är skrämmande...
För min egen familj.
Vilket är skrämmande...
Det spelar ingen roll hur mycket någon kommer säga att det inte är sant. Innerst inne vet jag ju.
Men min hjärna är sjuk. Därför tar jag medicin. Som knappt hjälper just nu, men det kommer väl - och i värsta fall får jag väl höja dosen.
Men min hjärna är sjuk. Därför tar jag medicin. Som knappt hjälper just nu, men det kommer väl - och i värsta fall får jag väl höja dosen.
Just nu väntar jag på att läkaren ska ringa. Det är om typ två veckor. Han skulle prata med läkaren på psykosmottagningen. Så vi får se vad det är, det hela. Jag vill så gärna veta, vad är det för fel på mig?
Än så länge säger de bipolär sjukdom, men jag tror inte riktigt det stämmer. De har sagt så en gång, sen ändrat sig, sen sagt så igen. Nu är de osäkra igen, och därför pratar han med en annan läkare om mig. S'well.
Jag känner mig ofta som ett hopplöst fall. Bollas, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Det tar tid. Så satans lång tid. Och det är ju svårt att sätta rätt diagnos på någon.
Än så länge säger de bipolär sjukdom, men jag tror inte riktigt det stämmer. De har sagt så en gång, sen ändrat sig, sen sagt så igen. Nu är de osäkra igen, och därför pratar han med en annan läkare om mig. S'well.
Jag känner mig ofta som ett hopplöst fall. Bollas, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Det tar tid. Så satans lång tid. Och det är ju svårt att sätta rätt diagnos på någon.
Trodde jag att det skulle bli så, när mina lärare i sjuan/åttan frågade om jag ville gå till BUP pga min socialfobi? Självklart inte. But that's what happens, I guess.
Jag är ändå riktigt glad att jag överhuvudtaget går upp varje morgon. Inte sover bort dagen.
Jag försöker göra saker. Det går inte alltid, men jag försöker åtminstone.
Jag försöker göra saker. Det går inte alltid, men jag försöker åtminstone.
Om jag ska vara ärlig så tror jag att många skulle se mig som lat. Eftersom jag inte ser sjuk ut.
Men tro mig, psykisk ohälsa syns inte alltid utanpå. Dessutom finns det skillnad mellan att inte orka pga sitt mående, och att vara lat.
Men tro mig, psykisk ohälsa syns inte alltid utanpå. Dessutom finns det skillnad mellan att inte orka pga sitt mående, och att vara lat.
Jag kan bli trött bara av att prata med människor. Får ångestattacker när jag får vara med på större familjegrejer där det finns fler än tio personer. Och oftast pratar jag inte, utan sitter där och kollar runt. Lyssnar på andra.
Och känner hur mycket jag inte passar in.
Någon dag blir nog allting bra. Jag kommer kunna stå ut. Och kunna njuta av livet.
Jag kommer kunna leva, och vara glad för det liv jag fått.
Jag kommer kunna leva, och vara glad för det liv jag fått.
Men det är inte idag.
Inte än.
Inte än.
Det som är jobbigast just nu är att jag vet att det här med paranoian kommer i perioder. Sen blir allt mycket bättre. Bara för att rasa ihop igen.
Tur att jag lyckas känna igen "symptom" på mina återfall.
Tur att jag lyckas känna igen "symptom" på mina återfall.
Det underlättar.
"Att vara vaken är att vara inom räckhåll för plågan, och detta är det enda som tillvaron går ut på."