Mundus Inversus

Dagarna som kommer och går känns så oändliga.
Mina tankar verkar inte ha något slut de heller. Allting är så konstigt.
Jag vaknar, dricker kaffe, försöker göra något vettigt. Men ingenting känns bra. Och jag är bara ledsen.
Nu har jag varit i Västerås och Örebro och Stockholm under helgen, men hur mycket jag än tycker om att åka iväg så fick det mig inte på bättre tankar. Visst, jag har skaffat nya grejer, men sånt ger mig inte lycka. Bara tillfällig glädje. Som kommer plötsligt och går lika plötsligt.

Jag vill skriva ner alla mina tankar, men de är för många, och de är för snabba. Jag hinner inte med dem.
Det är bara massa skit just nu i min skalle.
Så typiskt att när jag skriver att jag mår bättre, så kommer det där jobbiga tillbaka.
Lugnet före stormen.

Det finns en viss typ av musik som har hängt med mig sen 2011, då allt av det jobbigaste började.
Och den kan ge mig flashbacks.
För inte så länge sen kom jag ihåg en - jag tror det var den första "riktiga" - panikattack jag hade. Hur obehagligt det var, då jag kände mig iakttagen och var helt övertygad om att någon - eller rättare sagt något - står bakom mig. Jag kände blicken på mig.
Under tiden lyssnade jag på en låt, och varje gång jag hör början på låten så får jag rysningar för jag kommer ihåg den där äckliga panikattacken.

Det där med att jag känner mig iakttagen är svårt att förklara för andra. Andra vill försöka övertyga mig om att jag har fel, men de inser inte att det är min hjärna som är sjuk. Det är liksom inte jag-jag. För en del av mig vet att allting sånt jag upplever är sjukt. Att det inte är sant. Men en del av mig är sjuk, och ibland tror jag starkt på den sjuka delen. Det finns liksom två typer av mig. Typen som är frisk och klarar av att tänka klart, och försöker se det från den friska sidan, och sen har vi typen som är sjuk, som är övertygad om att någon är ute efter mig, att det finns kameror överallt där jag är, eller att burkar på gatan är bomber.
Men det kommer och går. Vissa dagar, veckor, månader är jag bättre. Nästan helt fungerande, förutom depressionen och jobbiga tankar. Andra dagar, veckor, månader kan jag gå helt övertygad om vissa saker. Jag kan få ångest av att se en metallburk, eller nån annan metalldel liggandes på marken. För tänk om det är en bomb?
Eller när jag åker buss eller tåg. Tänk om någon där har en bomb på sig?
Sannolikheten är inte så stor. Men ändå får jag ångest och är rädd. Kan inte slappna av.
Jag har blivit rädd för det mesta.
Övergångsställen skrämmer skiten ur mig, och ska jag gå någonstans så väljer jag vägen med bara några få övergångsställen.
Jag vet inte varför de skrämmer mig, men de ger mig extrem ångest. Kan inte förklara det. Men det är sjukt jobbigt.

Ibland när jag är ute på stan - för att otroligt nog klarar jag fortfarande av det, mest för att jag tvingar mig själv - så tänker jag faktiskt på hur sjuk man kan vara, fast man ser så frisk ut. Och ingen skulle märka det, dvs om man inte säger det till personen. Och jag har inget behov av att trycka upp det i främlingarnas ansikten.

I just detta nu är jag någonstans mittemellan. Mellan "rätt okej", och "sjukt jävla dåligt". Det tar inte mycket för att det ska tippa över, och antagligen till den dåliga sidan av de två. Till sjukt jävla dåligt.
Även om jag har medicin så känns det ibland som att den bara dämpade rösterna. Jag känner mig rent allmänt mer deprimerad. Men när läkaren ringer så säger jag att det är okej, för att jag inte orkar förklara via telefon. Skulle vilja ha ett ärligt face to face-samtal med någon, men det kommer inte hända på länge tyvärr.
Ibland skriver jag ner saker som jag vill berätta, men är för rädd för att läsa upp vissa av dem, för att jag är rädd att de kommer att döma.
Det finns en enda person som har fått se hela listan, och hon dömde mig inte. Men man vet aldrig med olika personer.

Nåja.

Jag funderar på att skriva brev till pappa, men jag har inte mycket att skriva. Hur jag mår? Varför skulle han bry sig. Vad jag gör? Jag är ju sjukskriven.
Dessutom har vi inte mycket att prata om, han kändes mer som en person man knappt känner när jag träffade honom i juni.
När vi gick runt i affärer, med musik, och jag letade efter vinylskivor så frågade han vad jag letade efter. Jag svarade "Depeche Mode". Han blev förvånad över att jag lyssnade på dem. Så mycket känner han mig.
Det hela kändes nästan awkward. Även om han är min far, och vi hade mer eller mindre roligt, men det kändes som att båda var tvungna att anstränga sig för att det skulle vara en bra dag...
Och ärligt talat så tror jag inte att jag vill träffa honom på ett tag. Han frågade när jag kommer igen, och om jag kanske kunde komma innan året är slut. Men jag vet inte, jag är så van vid att se honom en gång om året, eller en gång på två år. Oftare skulle kännas så konstigt.

Hursomhelst.
Jag ska gå och äta frukost nu tror jag.