Mundus Inversus

Jag är så trött på att vara sjuk, på att inte kunna fungera som andra människor. 

On the surface ser jag ut som vilken frisk människa som helst. 
Under ytan... under ytan gömmer sig alla monster. Monster som jag under alla dessa år har försökt att leva med, för att jag trodde att jag kunde fixa det. Jag har alltid varit en person som har klarat sig själv rätt bra. 
Under tiden jag gick i åttan eller nian blev jag deprimerad. Det slutade med att jag inte gick i skolan den sista terminen, bara vid några få tillfällen. Jag var inte med på skolavslutningen. Det var delvis för att jag mådde skit, och delvis för att folk i klassen blundade för att jag var mobbad. Jag sket i dem, de klarade sig säkert bättre än bäst utan mig på avslutningen där. Men nog om det.

 

Tänkte berätta lite om här och nu. 
Varför jag är sjukskriven i minst ett år. Och hur det kan kännas att vara jag. 

 

Idag till exempel har mitt humör gått upp och ner. Upp och ner, upp och ner och upp och sen ner igen. Men tyvärr inte mellan glad/ledsen, utan mellan förbannad/extremt ledsen. 
Det är de värsta dagarna. När jag är förbannad utan anledning. Det känns som att jag bara sårar dem som är nära mig, då jag inte kan kontrollera om jag tar ut det över dem. Förbannad-stunder är värre än mina off-stunder. 

Såna dagar föredrar jag att lyssna på musik. Min lista med musik jag tycker om att lyssna på under natten brukar hjälpa. Den består av elektroniskt/filmmusik. Det är lugna låtar, och antagligen därför lugnar de ner mig (Favoriten är VNV Nation). 

 

Nåja. 

Jag har såna dagar som jag nyss beskrev. Och ibland har jag dagar då jag känner mig extra kreativ, social. Glad. Men inte lycklig. Glad för småsaker.
Jag vet att man säger att det är det man ska vara glad för, att man inte ska tänka på annat och så vidare. Men är man sjuk i huvudet så är det väldigt svårt att kontrollera sina tankar. Att tänka på annat. 

I mitt fall ploppar tankar bara upp i skallen, och jag har ingen kontroll över vad det blir för tankar. Ibland kan jag försöka styra in dem på några fina ämnen, eller random saker, för att distrahera mig själv, men oftast misslyckas det och det går inte över förrän jag hittar en stund då jag kan gråta. Gråta ut allt. Men helst så ingen ser, för det tycker jag är sjukt jobbigt. När folk ser mig gråta. 

Sociala situationer ger mig ångest. 
Sist jag fick en ångestattack var när vi var på påsklunch. Det var så mycket folk, och ångestattacken kom så plötsligt att jag stod i korridoren och grät. Jag kände hur mycket jag inte passade in, hur mycket jag var rädd för sociala situationer, hur mycket det gjorde ont att vara där. Men jag tvingade mig själv att vara kvar. Som tur var så var det riktigt trevliga människor - det var alltså personer jag mer eller mindre kände, skulle vara sjukt mycket svårare om det var folk jag inte kände alls - och jag lugnande ner mig. Dessutom stannade vi inte så jättelänge. 
Såna stunder vet jag aldrig om jag ska vara besviken på mig själv, eller stolt över mig själv. Det är nog lite av det ena och det andra.

 

 

Sen har vi väldigt många grejer som jag knappt har berättat för någon förutom min bästa vän och min läkare. Varför? För jag har så många gånger träffat på "Skärp dig", "Men du vet väl att det inte är sant", eller skratt. Som om det var ett jävla skämt att vara sjuk. Jag kan för i helvete inte rå för att jag inte är frisk, för att min hjärna är sjuk. För att mitt sinne är som det är. 

Visst finns det en del av mig som vet att jag är sjuk, som vet att allt det här är bara för att jag är sjuk och inget av det är på riktigt. Men den sjuka delen är så övertygande, att även den friska delen börjar tro på allt. 

Något som jag själv kan tycka är sjukt jobbigt är när jag plötsligt blir rädd för burkar på gatan - tänk om de är bomber? 
Jag inser själv hur löjligt det kan låta. MEN, ångesten och rädslan jag upplever då är så jävla verklig. I den stunden, där och då, är jag övertygad om att jag har rätt. Men jag tvingar mig själv att inte tro på det. 
När jag fortfarande inte är så sjuk. Det är jobbigt som det är och jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte blir sämre. Jag vill bara bli bättre, kunna fungera i samhället. 
Känner mig just nu som en jävla parasit som lever på andra. Men jag klarar ju inte av det själv. Jag vet att det är för mitt eget bästa, och jag hoppas att andra också inser det. Jag kan helt ärligt säga att om jag inte hade min familj, som låter mig bo hemma och leva här, så skulle jag inte klara det. Jag skulle antagligen inte orka fortsätta alls.
Jag orkar egentligen inte nu heller, men jag vet hur ont det gör att förlora någon. Dessutom tänker jag inte ge upp bara sådär. Nope.

 

Några andra grejer som är jobbiga är bland annat att jag känner mig iakttagen. Hela tiden. Därför har jag oftast rullgardinen nere (även om jag har börjat dra upp den på dagarna nu, men oftast är jag då inte inne på rummet). Jag tror att det kan ha med min medicin att göra nu också, sen jag började med antipsykotiskt har jag haft lite lättare att inte känna mig iakttagen. Jag kollar inte efter säkerhetskameror på alla ställen jag går till. 
En gång fick jag en väldigt bra fråga - vilka och varför skulle de vilja kolla på mig? Jag vet inte. Jag har inget bra svar. Det känns bara så. Det är ändå väldigt komplicerat och invecklat. Och jag har känt så i rätt många år nu, men aldrig varit öppen med det. Förrän nu.

 

I ett år nu har jag haft extrem ångest så fort jag hör flygplan flyga lågt. Så fort jag hör ett flygplan eller helikopter så börjar hjärtat slå snabbare och en känsla av att jag kommer dö dyker upp inombords. Jag kan inte förklara varför, och jag vet inte varför och hur det kommer sig att jag började ha sån ångest för det. Det bara började en dag. Jag tycker om flygplan och helikoptrar annars, men inte när de flyger lågt och snabbt. Då tror jag att det blir slutet av mina dagar. 

 

Det som stör mig mest dock är att jag inte litar på folk. Inte ens min familj. 
Jag är så övertygad om att alla snackar skit bakom min rygg, att ingen egentligen vill ha mig i sitt liv. Att jag bara är i vägen. 
Det kan jag inte rå för, och jag förstår om folk blir upprörda på grund av det. Men jag hoppas att de flesta förstår att det inte är något illa menat mot dem. Det är inte mitt fel att hjärnan är sjuk, eller hur? 

Jag kan rå för det lika mycket som för att jag var född i Polen, och inte något annat land istället. 

 

 

Det här är en liten del av min dagliga ångest och tankar. Jag vet inte ens varför jag bestämde mig för att skriva ner det, och dessutom på just den här bloggen, men jag kan säga att det känns lite bättre just nu. Faktiskt.