Mundus Inversus

...och så blev det december, och mina tankar bara rusar, och ingenting är bra. Alls.

 

I någon vecka har jag försökt att sätta mig ner och skriva här. Det har inte gått särskilt bra.
Just nu borde jag väl egentligen försöka skriva ner massa saker som jag ska ta upp med min terapeut på fredag, men jag orkar inte. Jag har en sån jobbig kväll där jag känner mig väldigt tyst och säger inte mycket, men innerst inne är det kaos. Tystnaden kommer väl kanske från mina dåliga försök att kontrollera kaoset inuti. När allting blir för mycket så har jag en tendens att bara stänga av. Vilket kan vara skönt ibland, men oftast är det jobbigt. I alla fall för de runtom. Jag hoppas att ingen tar åt sig, för det har ingenting med dem att göra. Det är bara allt kaos inuti som försöker ta sig ut.

 

Nu har jag varit sjuk i en vecka, och det har inte blivit mycket bättre. Stundvis känns det som att det bara blir sämre. Min hostmedicin ger mig hemsk hjärtklappning på kvällarna, och ibland hoppas jag nästan att jag kommer dö. Då skulle jag slippa alla mina problem, och allt hemskt som har hänt på sistone. Men det kanske är lite extremt...

 

Det är bara två veckor kvar (egentligen sex dagar för min del) av min sysselsättning innan julledigheten. En del av mig ser fram emot ledigheten, men den andra är bara orolig. Jag hatar att bara för att vissa personer firar jul och allt, så kommer jag behöva vara ensam, all on my own, med mina tankar i några veckor. Ingen terapeut, ingen att prata med när jag behöver.

 

Allting känns alldeles för tungt och jobbigt ikväll.
Ena katten har varit borta i snart tre månader. Men jag hoppas väl fortfarande, någonstans innerst inne, att hon kommer tillbaka. Mamma har flyttat nu också. Och imorgon hämtar hon ena katten, så det kommer bara vara jag och två katter kvar hemma, på nätterna. Alla bara försvinner. Alla bara lämnar.

 

Frågade farmor och faster om de kunde komma till jul, för att det är det enda som skulle kunna få mig att se fram emot den hemska högtiden. Det är för dyrt för dem. Jag önskar jag hade mer pengar, då skulle jag köpa biljetter för dem. Tyvärr måste jag överleva de kommande två veckor på knappt någonting, då jag har fått en hel del räkningar nu och alla pengar har gått åt det.

 

Ingenting gör mig glad just nu. Det enda som fick mig lite glad en stund var någonting med Andrew Scott. Och att en man på affären idag började prata om kattmat med mig, och sen pratade vi om våra katter.

 

Jag känner mig bara så hemsk. Jag finns, men varför? Alla utnyttjar mig bara. Ingen frågar hur jag mår. Särskilt den här familjen...
I så många veckor har jag haft såna hemska självmordstankar. Jag vet inte ens vem jag kan prata med om det. Ingen kan hjälpa ändå. Det bästa jag kan få är "jag finns här".
Jag hatar att jag föddes. Jag bad fan aldrig om det.
Hela min jävla existens är ett skämt.

 

 

Det var i alla fall en fin solnedgång idag.