22:16:01
70.
Hello there!
Kolla vem som bestämde sig för att uppdatera lite. Det har faktiskt hänt en hel del grejer, men jag har varit för lat för att skriva här. Jag har börjar skriva en dagbok istället, och det har gått ganska bra, så jag får nöja mig med det och logga in här och uppdatera om något extra-spännande händer I guess.
Well, det var ju Halloween för några dagar sedan vilket resulterade i att jag försökte mig på att göra pumpor.
Jag har bara gjort två förut, varav den ena var ganska misslyckad, så jag hade inga större förhoppningar på det här årets pumpor. Eftersom jag alltid är överambitiös så var jag tvungen att göra en med Lucifer (aka Tom Ellis) och en med Andrew Scott. Men jag kan ärligt talat säga att jag tyckte att de blev rätt bra.
Jag har bara gjort två förut, varav den ena var ganska misslyckad, så jag hade inga större förhoppningar på det här årets pumpor. Eftersom jag alltid är överambitiös så var jag tvungen att göra en med Lucifer (aka Tom Ellis) och en med Andrew Scott. Men jag kan ärligt talat säga att jag tyckte att de blev rätt bra.
LuciPumpkin blev ganska så omtyckt och jag kan verkligen inte förstå varför folk blev så fascinerade?
Men det fick mig att må lite bättre, när jag såg att så många tyckte om den. Några som jobbar med Lucifer gillade den på twitter, och det var verkligen den ultimata bekräftelsen känns det som.
Här är pumporna:


In other news, jag har haft en underbart händelserik vecka. På ett positivt sätt. Har nog aldrig haft en sån rolig vecka som jag haft nu.
J kom hit och hälsade på i en vecka. Det var första gången vi träffats, men det kändes verkligen som att vi har känt varandra hela livet? I alla fall jag kände så, can't speak for him.
Jag kände att jag inte behöver vara vuxen hela tiden när han var här. Embrace the weirdness, om vi säger så.
Det kan ha varit så att vi kollade Miranda, och insåg att vi kan relatera (jag kan verkligen relatera till Miranda alltså...) och vi har försökt att ha en jätterolig vecka. Vi lyckades!
Det kan ha varit så att vi kollade Miranda, och insåg att vi kan relatera (jag kan verkligen relatera till Miranda alltså...) och vi har försökt att ha en jätterolig vecka. Vi lyckades!
Skulle vara ett jättelångt inlägg om jag skrev ner allting vi gjorde, men några höjdpunkter var:
- karaokekvällar som började runt midnatt, där vi sjöng och dansade till gosedjur som fick vara vår publik
- the CaterpillarDuckRace™ med två träleksaker som vi klistrade bilder på Miranda och Gary på, och döpte till Sid-Miranda och TomBoy the Toy
- såg Thor: Ragnarök på bio
- galloperade på olika affärer
- målade varandras ansikten
- målade av varandra (underbara konstverk, tro mig)
och en hel del annat, som var väldigt trevligt.
Det har hänt lite annat också. Som att jag var tvungen att gå till läkaren igen pga min njure. En stund trodde jag faktiskt att jag höll på att dö. But as you see, jag lever fortfarande. Är nog ganska glad att jag gör det om jag ska vara ärlig. Ska få tid till datortomografi snart också, då han ville kolla upp lite saker.
När jag var på vårdcentralen så hände det en grej som är bara sådär typiskt jag också. Det fanns en ny receptionist, och jag som kände mig halvdöd sa till mamma på polska att han verkar väldigt stressad och som att han har ångest för det han gör som receptionist. Jag satte mig i väntrummet och sen kom läkaren. Väl inne hos läkaren, när jag började berätta om mitt problem, så knackade det på dörren. Läkaren ursäktade sig, gick till dörren och jag hörde att han pratade polska med någon. Nyfiken kollade jag lite vem han pratade med.
Gissa om det inte var receptionisten...
Jag vet dock inte om han hörde att jag sa att han verkar stressad och ångestfylld. Förhoppningsvis inte.
När jag var på vårdcentralen så hände det en grej som är bara sådär typiskt jag också. Det fanns en ny receptionist, och jag som kände mig halvdöd sa till mamma på polska att han verkar väldigt stressad och som att han har ångest för det han gör som receptionist. Jag satte mig i väntrummet och sen kom läkaren. Väl inne hos läkaren, när jag började berätta om mitt problem, så knackade det på dörren. Läkaren ursäktade sig, gick till dörren och jag hörde att han pratade polska med någon. Nyfiken kollade jag lite vem han pratade med.
Gissa om det inte var receptionisten...
Jag vet dock inte om han hörde att jag sa att han verkar stressad och ångestfylld. Förhoppningsvis inte.
Imorgon har jag ett möte med en studie- och yrkesvägledare också. Är lite orolig, men jag tror det kommer gå bra ändå. Känns ändå som ett rätt steg. Och om det inte är rätt steg, så är det i alla fall ett steg. Nu har jag trampat på samma ställe, runt runt i cirklar, alldeles för länge.
Shoutout till Lucifer som har fått mig att få många uppenbarelser btw. Jag älskar den här serien.
Ciao for now.